Mary Shelley var bara 21 år när hon gav ut
skräckromanen om Frankenstein. Bokens
dystra tongångar förebådar de många personliga
tragedier hon skulle drabbas av i sitt eget liv.

Text: Anna Larsdotter


Var det verkligen möjligt att en så vidrig berättelse som Frankenstein kunde vara skriven av en kvinna? Det frågade sig många engelska läsare i januari 1818, när den numera klassiska skräckromanen kom ut för första gången. Författaren var anonym, men ryktet spreds snart att en ung dam låg bakom den otäcka historien. Kritikerna häpnade och några av dem kallade boken okvinnlig och monstruös. Andra hyllade romanen och jämförde författaren med Shakespeare.

Vid den här tiden var det inte så vanligt att kvinnor skrev böcker. Och gjorde de det så handlade deras berättelser sällan om monster. Men nu var ju Frankensteins författare inte vilken kvinna som helst. Till att börja med var Mary Shelley resultatet av ett omsusat kändisäktenskap. Hennes mor var den berömda författaren och feministen Mary Wollstonecraft och hennes far den samhällskritiske journalisten William Godwin. Som ett barn av dessa udda personligheter visste Mary redan från början att hon var unik.

Struntade i normer
Hennes liv skulle också bli spektakulärt. Inte bara för att hon skrev böcker utan också för att hon överträdde gränserna för vad som ansågs normalt för en kvinna att göra i början av 1800-talet. Hon ratade kärnfamiljen, rymde hemifrån, fick flera barn som ogift, reste kors och tvärs genom Europa och brydde sig överhuvudtaget inte ett dyft om vad andra tyckte och tänkte.

Priset hon fick betala för detta blev dock högt. För den som känner till hennes historia framstår det inte som konstigt att alla hennes böcker handlar om den mörka sidan av livet. Marys liv var nämligen fyllt av tragedier.

Flydde från London
När Mary Wollstonecraft Godwin, som hon hette som ogift, började skriva på Frankenstein var hon knappt 19 år gammal. Det var sommaren 1816 och hon hade flytt hemstaden London tillsammans med ett litet sällskap av brittiska kulturpersonligheter.

I centrum stod Europas mest ökände poet, lord George Byron. Han hade flyttat från England efter ett antal mycket omdiskuterade kärleksaffärer och flera obetalda skulder. De andra i gruppen var Marys livskamrat Percy Bysshe Shelley, hennes styvsyster Claire och Byrons läkare, John Polidori. Dessutom Marys och Percys lille son, William.

De befann sig i Schweiz, vid Genèvesjön och vädret var det sämsta i mannaminne. Lord Byron kom på idén att de alla skulle skriva varsin skräckhistoria, för att fördriva tiden.
Marys ambitioner var höga. Hon ville imponera på sina författarvänner och skapa en historia som fick ”blodet att stelna” i läsarens ådror.

Första science fictionromanen
Skräckromanen var en populär genre vid den här tiden, men med Frankenstein skulle Mary uppnå något större än så. Berättelsen om vetenskapsmannen Victor Frankenstein som lyckas skapa en människa av hopsydda likdelar brukar kallas för den första science fiction-romanen. Som sådan fick den enorm betydelse. Den handlar om vad som kan hända när människan försöker leka gud.

Men romanen handlar också om vikten av kärlek och gemenskap. Den levande varelse som stöts bort av samhället kan inte bli annat än ond – precis som Frankensteins monster.
Boken skulle bli en stor framgång och kom ut i flera upplagor. Hundra år senare blev den film, och monstret, i Boris Karloffs skepnad, skrämde slag på en hel värld. Hans tungfotade gestalt – med sin höga panna, hängande ögonlock och för trånga kostym – blev ett skräcklitteraturens signum.

När Frankenstein kom ut 1818 befann sig Mary utomlands. Det var först när hon återvände till England, 1823, som hon förstod vilken succé boken gjort. Men då var det svårt för henne att glädjas åt framgångarna. Bakom sig hade hon en rad tragedier som förändrat hennes syn på det romantiska bohemlivet. Den våghalsige Percy, hennes livs stora kärlek och make, hade drunknat under en seglats i Lericibukten i Italien. Hon hade också förlorat två av sina tre barn.

Rymde hemifrån
Percy Bysshe Shelley hade kommit in som en frisk fläkt i hennes liv när hon var 16 år. Hon var då trött på sin instängda tillvaro och, inte minst, på sin ytliga styvmor. Sin egen mamma hade Mary förlorat redan som nyfödd.

Mary och Percy såg sig som syskonsjälar och 1814 rymde de hemifrån tillsammans. Deras föräldrar motsatte sig nämligen relationen eftersom Percy redan var gift. Men idén om att befria unga, förtryckta kvinnor tilltalade den romantiske poeten. Även sin hustru Harriet hade han ”kidnappat” några år tidigare.

När Percy och Mary gav sig av från England tog de även med sig Marys styvsyster, den äventyrliga Claire. Tanken var att de tre skulle leva i ett kollektiv.

Kvar hemma lämnade de Marys äldre halvsyster Fanny. Hösten 1816, medan Mary höll på med sin roman om Frankenstein, tog Fanny sitt liv, ensam och isolerad. Händelsen tystades ner och Mary fick inte lov att vara med vid begravningen. Det var då det verkliga mörkret började sänka sig över paret Shelleys liv.

Ganska snart blev de varse svårigheterna med sin fria tillvaro. Den ständiga jakten på pengar upptog en stor del av tiden och ibland tvingades Percy hålla sig gömd för sina fordringsägare. Stundtals var Mary också hjärtligt trött på Claires närvaro. Hon var osäker på vilken typ av relation styvsystern hade till Percy.

Reste till Italien
Våren 1818, strax efter att Frankenstein nått bokhandelsdiskarna, reste de tre till Italien. Med på resan var också Marys och Percys son William, deras nyfödda dotter Clara och Claires dotter Allegra (vars far var lord Byron). Hemma i England kände de sig ovälkomna. Dessutom behövde Percy klimatombyte för sin hälsas skull.

Barnen var krassliga, men Percy, Mary och Claire trotsade den italienska sommarhettan. De var ständigt på jakt efter nya upplevelser och nytt umgänge. Mary kände den annalkande katastrofen, men hade svårt att sätta sig upp mot sina medresenärer.
När sommaren var över var båda hennes barn döda. Ändå fortsatte resan – ända till fiskebyn Lerici, i närheten av La Spezia, på Italiens västkust. Det var där Percy gav sig av på sin ödesdigra segeltur, som slutade med att han drunknade. Då hade Mary själv redan genomlidit ett missfall som närapå kostade henne livet.

Efter makens död återvände Mary Shelley till England. Hon fortsatte att skriva livet ut. Men ingen annan bok blev lika känd som Frankenstein. Hon gifte aldrig om sig, trots att hon fick flera äktenskapsanbud.

Mary dog 1851 och överlevde därmed sin make med nästan tre decennier. Hennes fria liv hade stått henne dyrt, och hon kom aldrig riktigt över sina förluster. I efterhand kan man undra varför hon överhuvudtaget gav sig av på denna dramatiska livsresa? Saken är nog att hon inte hade så stort val. För en livsbejakande och kreativ kvinna som inte stod ut med tanken på ett liv innanför hemmets fyra väggar fanns inga genvägar.